Jag tillhör inte direkt den tysta eller timida skaran av befolkningen, men hemma är det inte jag som hörs och syns mest utan det är min underbart härliga Markus. Jag kan inte minnas att jag i någon period av mitt liv skrattat så hysteriskt mycket sen vi flyttade ihop. Ibland kan jag le för mig själv på väg till jobbet över någon galenskap han gjort på morgonen, han har en så skön sorglöshet i sig. Något som smittat av sig på mig, tyvärr inte rillräckligt mycket. Jag är en typisk "oroar mig i onödan-typ"
Nu är mitt hjärta sjuk, stackarn och en trist tystnad råder hemma och speciellt så här sent på kvällen efter att sett på den tragiska hockeyn och läst S. Jobs bok så inser jag hur mycket jag älskar den här fantastiska människan som alltid får mig att skratta så jag får magknip och som nu stillsamt ligger och sover. Måste nog smyga in och pussa lite på honom, min käresta <3
Ni är så fina tillsammans!
SvaraRadera